På en förstukvist står dom och håller varandra i handen. Kvinnan i bilden bär en klänning med vit krage, flickan en klänning med tillhörande jacka. I håret har hon en vit roset. Flickans vänstra hand är sträckt framåt.

 

Diktafonen spelade in hennes minnen till fotografiet som till en början var vagt men under samtalet fick det henne att minnas.

Hundradels sekunder av ljus nådde kamerans film som skilde ljus från mörker

                                                                    

Anna Carolina

Josefina Bergvall bodde vi med här, pappa körde mjölkbil i Stugun

Det är allt som jag kan säga om den här bilden 

Och en stor rosett har jag  

Här är väll ingen hund

Jag gör väll så här

Här är några träpallar för det var nog ett hus mittemot

Nedan för stan, fem mil neröver 

Morfar hade sparat ett träd till fåglarna 

Kortet säger mycket om man bara tittar, behöver man så mycket mer

Det var fult att tänka så 

Ville väcka upp morfar

Du ska få höra sedan 

Jag vet inte vad jag ska säga mer om det här 

Det var min största dröm 

Första dagen efter annandagen 

Jag minns inte det var så länge sedan