Lager på lager ligger orden mot varandra. Ordmassa en massa ord som jag aldrig sa.

En historia uppstår mellan Lydia och herr Makadam. En lek som sedan blev till allvar och där luften sakta tog slut genom att ord av osanning sattes i fokus. Det var en rädsla och en längtan som fick henne att förskjuta sanningen i oro om att förlora det hon ville tro på. Kärleken.

 Efter regn kommer sol så hon fortsatte gå. Regn, Rainbow, sol. På vägen mötte hon Herr Makadam, han hade rest lång väg med drömmar om något stort. Drömmar om något stort? Så dom tog sällskap en bit på vägen. Men med olika mål skildes dom åt. Ensam igen drömde hon om Makadam. Lydia Makadam. Efter en stunds sparkandes i gruset satte hon sig på en gren. Men det var inte sorgligt, sorgligt att hon satt där. Det var bara skönt att få en paus, lite luft att andas.  Men hon hann inte mer än blunda förrän någon viskade i hennes öra. Ibland trorde hon sig veta, det var en rödhake som kvittra i hennes öra. Något att berätta så låt oss höra.

Får jag lov, sa hon. Och med hjärtat i halsgropen hostade han till. Hjärtat fick en ordentlig puff och plötsligt låg hjärtat i hans hand. Vad skulle han nu göra, för med ett hjärta i sin hand så kunde han ju inte föra. Snabbt förflyttade han hjärtat till sin mun svalde skakade om. Hur var det nu det var? Vänster, höger. Precis i tid hamnade hjärtat på sin rätta sida, då tog Carmencita hans hand och dansen var igång och vad jag hört så dansar dom än. Kvittrade fågeln i hennes öra.

Handklappningarna följde rytmen som tydliga punkter, det började om och om igen det ville aldrig ta sig ett slut. Slut, det fanns inget slut. Fylld med lust satte hon punkt och började stega en, två, Trehundra mil. Hemma igen, brevbäraren sa, eget litet bo ger den bästa ro. Ja, sa hon och satte sig ned. Ett vykort från dig som sa, Milano – Theatro alla scala. Orden sa.

 Milano 26/9

Kära Lydia!

Jag tror på dig, tror på att du måste resa. Så res dig, jag vet att du precis har satt dig men res dig jag ber dig. Fyll din väska och kom hit, vi tar det en gång till bara du och jag. Och tiden, den stannar vi, du talar så lyssnar jag. Ska vi säga så bara du och jag, bland alla andra. Rummet det fylls, fylls med sorl och sedan tystnad. Stort, det är så stort, kanske det största som har hänt mig.(Gruset, du och La Scala). Jag ber dig. Saknar dig så. John Makadam.